Känslomässig försummelse handlar ofta mindre om sådant som hände och mer om sådant som saknades. Att det inte fanns tillräckligt med utrymme för dina känslor, behov och upplevelser. Du kanske blev väl omhändertagen på många sätt, men kände dig inte alltid förstådd, tröstad eller känslomässigt mött.

Kanske hade du föräldrar som älskade dig och gjorde så gott de kunde. Samtidigt kanske de hade svårt att prata om känslor, blev obekväma när du var ledsen eller arg, eller själva var så upptagna av arbete, oro, konflikter eller egna svårigheter att det inte fanns så mycket plats för det som pågick inom dig.

Det behöver inte ha funnits någon som ville dig illa.

När det som saknades blir svårt att se

Känslomässig försummelse kan vara svår att identifiera just eftersom den ofta saknar tydliga händelser att peka på. När du ser tillbaka kanske du tänker: Jag hade ju en bra barndom. Mina föräldrar älskade mig. Jag hade mat, trygghet och allt jag behövde.

Och allt det kan vara sant.

Men livet går inte på räls för någon. Under en uppväxt kommer du oundvikligen att möta besvikelser, konflikter, rädsla, ensamhet, skam, avundsjuka, sorg och en mängd andra känslor. Någon är taskig mot dig i skolan. En vän väljer plötsligt någon annan. Du misslyckas med något som var viktigt för dig. Du känner dig utanför, rädd eller annorlunda.

Sådana erfarenheter är en del av livet och behöver inte i sig sätta djupa spår. Men det spelar roll vad som händer när du kommer hem med dem.

Kanske fanns det inte riktigt utrymme att berätta. Det svåra viftades bort – det där var väl inget att vara ledsen för – eller möttes snabbt av en tröstande förklaring: hon menade säkert inget illa, det blir bättre imorgon, tänk inte mer på det.

Det kan ha varit välmenat. Dina föräldrar kanske försökte lugna, hjälpa eller få dig att må bättre. Men om du sällan fick möjlighet att stanna kvar i det du faktiskt upplevde och känna att någon annan förstod hur det var för dig, kunde du bli ganska ensam med dina känslor.

Om det hände gång på gång kunde du lära dig att vissa upplevelser var bäst att hålla för dig själv. Att dina reaktioner var för stora, felaktiga eller ointressanta. Eller att svåra känslor behövde förklaras bort och lösas så snabbt som möjligt.

På så sätt kan också sådant som utifrån sett verkar vara ganska vanliga barndomshändelser lämna känslomässiga spår långt upp i vuxenlivet.

Hur du lärde dig att hantera dig själv

Som barn anpassade du dig till den miljö du växte upp i. Om det inte fanns så mycket plats för din inre värld kanske du blev bra på att inte behöva så mycket. Att klara dig själv. Att vara duktig, lättsam eller ansvarstagande. Att hålla starka känslor för dig själv eller rikta uppmärksamheten mot hur andra mådde.

Det var inte nödvändigtvis något du medvetet bestämde dig för. Det var sätt att fungera i de relationer du var beroende av.

Och de kan ha fungerat väldigt bra.

Först senare i livet kanske du har börjat upptäcka vad de kostar.

Du kanske har svårt att veta vad du själv behöver eller känner. Du kan vara bra på att förstå andra men betydligt osäkrare på vad som händer inom dig själv.

Du kanske har svårt att be om hjälp, känner obehag när någon kommer dig riktigt nära eller är rädd för att vara krävande. Du kanske tar stort ansvar för andra människors känslor, har svårt att sätta gränser eller känner skuld när du prioriterar dig själv.

För dig kanske det snarare visar sig som en diffus känsla av ensamhet eller tomhet. Livet kan fungera väl på utsidan – arbete, relationer och vardag – samtidigt som någonting känns svårt att komma åt. Du kanske längtar efter närhet men har svårt att känna dig riktigt nådd av andra.

Att förstå utan att förenkla

Att undersöka känslomässig försummelse behöver inte innebära att du måste slå fast att dina föräldrar var dåliga eller att hela din barndom var dålig.

Dina föräldrar kan ha älskat dig och samtidigt inte ha förmått möta alla dina känslomässiga behov. De kan själva ha vuxit upp utan särskilt mycket utrymme för känslor eller närhet. De kan ha varit stressade, rädda eller upptagna av att få vardagen att fungera. Det kan ha funnits mycket värme och kärlek i din familj samtidigt som någonting viktigt saknades.

Två saker kan vara sanna samtidigt: Dina föräldrar gjorde kanske så gott de kunde. Och du kan ändå ha behövt något som du inte fick.

I terapi behöver fokus därför inte ligga på att avgöra vem som gjorde rätt eller fel. Vi kan i stället försöka förstå vilka erfarenheter du bär med dig, hur du lärde dig att förhålla dig till dina egna känslor och behov och hur dessa mönster påverkar ditt liv och dina relationer idag.

Det kan handla om att bli bättre på att känna igen vad du faktiskt känner och behöver. Att våga ta mer plats i relationer, sätta gränser, be om hjälp eller låta andra komma närmare. Men också om att kunna stanna kvar i en känsla utan att omedelbart avfärda, förklara eller försöka göra dig av med den.

Ibland börjar förändringen helt enkelt med att få ta din egen erfarenhet på allvar, även när det inte finns någon dramatisk berättelse om vad som gick fel.